Jag har länge funderat på om det var mitt fel att michael var otrogen så många gånger imot mig, jag stör mig något så fruktansvärt på vad han gjorde, efter att han berättade det så brydde jag mig inte, tyckte att han har ju förändras och att det var ju längesen det hände, men jag blundade för det, för det var inte längesen, dom senaste månaderna har jag börjat tänk på otroheterna, va fan gjorde han egentligen ? Mot mig ?! Världens vackraste och bästa lina ? Som ALLTID i vårt och tort stod vid hans sida, jag var inte den som raggade på andra eller i huvudtaget gick bakom ryggen på honom, men ändå så får man kniven ? Den senaste tiden har jag varit riktigt jävla förbannad, så arg att om jag visste vad han hade för bil hade jag lätt satt en varsin kniv i alla däck. Gjort allt i min makt för att såra honom, göra honom lika ledsen och sårad som jag är/var, gör hans liv till ett lika helvete som mitt var, Att vi inte har hängt sen i somras spelar mig ingen roll, men jag kommer inte köra en payback, av just andlrdning att jag bryr mig inte om han på det sättet längre, jag är arg på han, men jag bryr mig inte om att visa det på de sättet, för någon vecka sen, en kväll på krogen fick jag höra att han är samma lort fortfarande, att han är precis som innan. Det glädje mig att höra, inom mig jublade jag hysteriskt, för då vet jag garanterat att det inte var mig det var fel på, de samtalet jag hade då gjorde min dag, min dag i flera dagar, just nu får de mig att känna avsmak, att JAG den som inte tar skit har velat i flera år ha honom, att JAG har viljat haft någon så fruktansvärt hemsk människa, som inte kan känna varken sympati eller empati, säger egentligen mer om mig än om honom. Bara känslan som finns inom mig efter det här är oförklarlig, mungiporna dras för första gången på länge uppåt och en stark okontrollerad ryckning känns i hela långfingret.