jag är så trött på chrons   jag är trött på denna eviga smärta, trött på denna förbannade ledvärk, trött på denna trötthet, trött på att leva, riktigt trött på att leva detta liv. jag vet inte hur det känns att inte ha ont i magen längre, vissa dagar känner jag ingen smärta, endast ett konstig känsla, jag har helt glömt bort, kanske inte direkt konstigt med att gått med detta i flera månader. jag är så trött på att inte kunna få leva mitt vanliga liv, jag är så trött på att alltid tänka. att alltid glömma bort. jag är så rädd att få riktigt ont i magen varje dag, varje dag en ångest över vad jag kan äta, alltid vara rädd för att få en simpel förkyling som kan sätta min kropp ur spel, jag är så trött på denna tråkiga jävla magen. så trött på att tänka på  framtiden, jag är sjukt rädd, för jag VILL inte, jag vill inte in till sjukhuset den 10/9 och sövas ner, jag VILL INTE, men ingen verkar fatta, det känns som jag skriker efter hjälp men jag får inte ur mig ett ord. alla tror attt jag kör på samma livsstil som vanligt, och läkare som är ett fjasko. varför lyssnar ingen ? varför kan ingen förstå att jag kan inte köra 110 % längre ? att jag måste ta de piano nu för tiden ? tidiga mornar och långa nätter klarar inte min kropp, min kropp klarar inte att vara utan mat en timme för länge, min kropp klarar inte av att jobba, men vad ska man göra ? jag önskade att jag kunde sjukskriva mig några månader, men de går ju inte, jag önskade att jag kunde bara få vara en stund, och bara få tänka på mig och mitt välmående en stund, att få slippa kliva upp ur sängen en dag, men livet funkar inte s¨å, jag kan inte börja isolera mig, vafan blir det utav mig då ? livet blev bra tugnt, och jag trdde inte att det kunde bli värre efter ett fuckling jävla piss år, men se vad fel jag kunde ha, ja jag är förjävla bitter, bitterheten smakar jävligt fint, men säg mig mina kära läsare, vad tycker du att jag ska känna ? lyckligheternas sötma ? tyvärr jag försöker, ibland kan jag inte så imot bitterheten, jag kan känna dirket på moegonen att dett blir en sån dag, och tyvärr mina älskade att det går ut över er, jag önskade att jag kunde stå imot, men jag vet att jag blir osocial fräsig men jag kan inte så imot..

 

jag önskade av hela mitt hjärta att nova fanns här vid min sida, jag vet att hon skulle aldrig svika mig, hon skulle anpassa sig efter mig och aldrig tycka att jag var fräsig, hon skulle göra mitt liv så mycket bättre. så mycket hon gav mig så finns det ingen i hela världens som kan ge mig så mycket. ingen i hela världen..

ofta på kvällarna blir jag känslosam, ni vet trött och jävlig ? tror vi alla tjejer kan relatera till det. jag låg här i soffan och blicken fastade på en svart konstig fläck uppe i taket, fläcken som absolut inte passar in i mitt vita ny målande tak. och började undra om livet redan är förbestämt, att allt verkligen har en mening. har alla människor ett öde, en och samma lina att gå på, och kan man på något sätt kliva av tråden ? kliva åt sidan ? jag vill inte leka " tyck mest synd om mig mitt liv har varit tragiskt" för de har det inte varit, dom " hemska" sakerna jag har varit med om drabbar flera miljoner varje dag, hjärtesorg bla. hur många blir inte bedragna ? eller hur många lär inte ta bort sin hund? och hur många blir inte sjuka ? liksom, här ska jag komma och spela någon sorts viktigpetter här. fy vad fult gjort !

 

men om livet redan är förskrivet, vad står det då ? och vart ? har man möjlighet att bara ändra sin historia ? blickar man tillbaka vad som hänt i sitt liv som nu har  en stor betydelse så har man ju endå lärt sig något utav det, som en lärobok som ett facit att bläddra igenom när man blir gammal. man lär sig utav sina misstag går ett talesätt. jag håller med, fast oftas så lär man ju endå göra om misstagen mer än en gång innan man lärt sig. av olika motgångar så lär man sig, framförallt så lär man sig att känna sig själv, vad man klarar av och hur man ska lösa sina motgångar bäst. någonting som jag oftas bär med mig är att aldrig lägga energi på onödiga saker. saker som inte går att påverka, det finns inte mycket vi kan påverka, det finns inte mycket som vi kan ha kontroll över, det enda vi vet här i livet är att vi ska dö för eller senare.

 

jag har ett kontroll behov som heter duga, jag lär veta tider och ha en planering, jag har försökt i så många år att släppa på kontrollen men på någont sätt så går det inte, och det är det som gör min personlighet. jag är en sån människa att jag lär ha rutiner och kontroll över mitt liv. och ni som känner mig väl vet exakt vad som händer och sker i mitt lilla huvud när jag tappar kontrollen, jag blir ja psyk. paniken kommer krypandes och jag blir stressad och en handsvätt likt jag vet inte vad..

 

många gånger har jag tappat kontollen, många gånger har jag även plockat upp den igen lika snabbt . jag är ett kontrollfreak men det är ju jag, Lina ni vet. tjatig och gnällig, och alldeles för bortskämd, ska ha sista ordet, och erkänner aldrig mina fel, men det finns bara en som mig och det är jag. anna caroline Holmgren, och det är väl en jävla tur det !

jag har gått och blivit sambo, sambo sambo SAMBO, jag har hade lovat mig själv att aldrig bli det igen, livet som ensam är mycket bekvämare egentligen, hade  inte andreas varit den han är hade vi inte flyttat ihop. så igår åkte vi och köpte en ny säng, och i flera flera timmar byggde jag och viktoria ihop den, jisses. men resultatet blev kanon och inatt sov jag bättre än någonsin. happ ja sambo då, nu har vi varit sambos egentligen ett par månader, men nu blir det på riktigt, ja jo stora frågan är väl vart vi gör av melody när hon kommer, ja sanningen är faktist att vi har varit och kollat på x antal hus, och fick för ett tag sen ett låne löftebeviljat så vi tänkte ba köööör ba kööör. typ.

 

i alla fall, många kan nu tycka att detta är tajkons, men de tycker även jag, och jag skiter fullställdigt i vad ni tycker. faktiskt.

och hur mår jag då ? jo tacka som frågar, livet rullar vidare, men den ena problemet var dag, jag är något så sjukt less på denna sjukdom så jag vill endast bli av med den, nu är ju det att jag kan ju inte de heller. tyvärr, det svåraste utav allt de är matintaget, jag glömmer ju bort vad jag kan äta och inte äta, och sen vågar jag inte äta hos någon inte ens på jobbet, i fall jag får ont i magen så står man där liksom. tröttsamt. och medicinen jag äter är värdelös, jag mår illa utav sjukdomen men värre med medicien, mitt humör skiftar likt jag vet inte vad, jag kan börja gråta och skratta på samma gång. deppig för det mesta, men försöker vara glad och positiv utåt, skit drygt ! aja men detta kan jag inte påverka och detta var väl ödet, såklart. så ledsen över att jag har fått en kronisk hemsk sjukdom tänker jag inte på så ofta, jag tänker mest på allt som kommer ske, för kul liksom om stomipåsen går sönder i nya sängen, mysigt !

sitter på jobbet och funderar, tänker och analyserar. funderar hur framtiden ser ut, jag har egentligen inga krafter att tänka på det, men tanken lockar mig att tänka, tycka synd om mig själv, få gråta ur mig detta är skönt, ledsamt att tänka mig ledsen, jag är aldrig ledsen i sällskap med någon när jag är nykter, jag kan inte sitta och vara det, på nåt sätt så hör jag en inre röst som säger " sluta gnäll" just därför vill jag inte gnälla.

jag blev ju sjuk december 2011, i 1,5 år har jag gått och varit dålig, läkare har inte brytt sig känns det som, jag har kännt mig som en hyprokondiker, som mest bara klagat. men nu äntligen har vi kunnat satt en diagnos, en kronisk sjukdom som under hela mitt liv kommer plåga mig, som kommer göra mitt liv till ett trökigt hemskt liv. smärtan i magen var inte bara något påhitt, och det känns skönt att få bekträftelse. jag har ska börja på behandlig idag, en behadling som jag kommer få ha i hela mitt liv. medicer i mängder varenda dag, jag kan inte äta det jag har kunnat ätit, nu förtiden lär jag alltid tänka på vad jag äter, bara det 'är svårt att lista ut och komma ihåg, jag var deffenetivt inte röka, ciggaretter är näst in till livsfarliga. jag har 40 % chans att bli gravid, och när jag väl blir det är det 99% chans att få göra kejsarsnitt, och barnet kommer vara undernärt, eftersom min kropp har slutat att tagit upp alla vitaminer och miniraler, min kropp mår alltså inte bra, efter denna käftsmäll att få veta att man har chrons tarmsjukdom så blev livet så mycket tuffare, jag tycker väl att det vore väl bra nu ? efter ett år av konstant smärta i min själ i mitt hjärta så borde väl karman sättas igång ? jag önskar ingen denna sjukdom men just jag ? och där är vi ju igen med att tycka synd om sig själv. jag har en underbar pojkvän som ställer alltid upp till 120% jag har fantatiska vänner som finns här, men end¨å är det så jäkla svårt att acceptera läget, jag vill inte ! och ni som känner mig väl när jag inte vill någonting då vill jag inte ! jag vill inte ha stomi jag vill inte äta medicin jag vill ha barn, jag vill  äta pizza jag vill äta donken, jag vill röka jag vill dricka sprit, jag VILL. och om inte detta var nog, så gör denna hemska sjukdom så mina leder värker, och inte lite heller, knän forleder handleder vill inte vara med längre, trappor är hemska att gå i med mina knän, cykla är hemskt, bara att bära en matkasse känns, ifrån ingentans blev jag en skit tråkig gnällande brud...

 

 

http

klockan ringde 08, upp och hoppa skrek Andreas i mitt lilla öra. Dags att köra ner denna ivriga Karl till arlanda, släppte av honom och styrde mot Sandra ! Hej och hå vad vägar och filer och vägarbeten jag for förbi jag stannar i Stockholms stad till 21. Då landar A med världens bästa skrutt unge melody ! Och vad jag längtat ! Nästa vecka är det " plastmamman" lina som har kommandot och är barnvakt ! jun bjuder Sandra på lunch, ooh vad jag längtat efter hennes mat ! Btw nya doser är inköpta ! 

Shark attack !!

 

Eftersom blogg appen vägrar funka så har ett inlägg inte kommit upp i natt så jag publicerar det nu :) 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

såg att statistiken blev hög när jag skrev förra inlägget ang Nova. det känns så farligt att skriva om en sån känslig sak som nova, och kanske lite taskigt i mot hennes fd husse. men okej, säg nåt jag inte skrivit om ?

 

Nova föddes 2007-05-17 blandras 75% amstaff 25% larador. den  26 juli 2007 en sen eftermiddag  på adressen sicksacksvägen, så säger min sambo att han  vill köpa hund, han hade hittat en kull han var sugen på, jag var uppväxt med hundar och visste redan då hur mycket ansvar det innebar. jag talade om det för min sambo, men hans argument  som jag minns så väl var att " vi kan gå tillsammans" eftersom jag älskar att ta promenad tillsammans med min älskade tyckte väl att de lät bra, vi hade dock ett problem, han jobbade på sandvik under sommaren och jag hade ju sommarlov, men eftersom mitt sommarlov skulle ta slut inom en månad och även hans anställning lika så. så hunden skulle inte behöva vara ensam. jag ville ha en hane lika så han, jag hade redan bestämmt att han skulle heta junior, vi ringde på annonsen, två hundar kvar, en hane och en tik, det var en familj på väg till uppfödaren för att kollla på hanen, och vi skulle återkomma om någon timme. M drog till jobbet, nattvecka, under arbetstid ringer han tillbaka och får veta att hanen var såld, och det fanns endast en valp kvar, cornelia. vi velade fram och tillbaka men bestämmde oss att imorgon åker vi dom 23 milen.

 

när vi anländer till nynäshamn och får se denna fina busiga valp, kunde jag aldrig någonsin tro att denna hund skulle göra ett sånt avstamp i mitt liv. nu väntade flera tunga veckor med 5000 promenader per dag, med en sambo som jobbade natt och sov halva dagarna, nu väntade sönderbitna saker och kiss överallt. men dock värt varenda minut, varenda kisspöl.

 

mitten utav augusti började nova att klia sig, kliar sönder tassar och öron, vi besöker då VET och kommer inte fram till någonting, klådan avtar inne i september månad, ska nu här understryka att M betalade alla VET kostnader.

 

mindre än ett halvår senare flyttar vi isär, nova sessan och husse flyttar till husses pappa, och den historien tänker jag inte ens tänka på , för det är  nog de värsta jag varit med om, novas klåda forsätter utan någon som helst framgång, tratten var hennes bästa vän.

 

januari 2009 är vi samlad flock igen, novas klåda har avtagit men husse har tydligen tröttnat på att ha hund, inte lika roligt längre när hon inte är valp längre.

 

2010 väljer jag att flytta, jag får ett val utav husse, ta med dig hunden eller så skulle han sälja henne, vi skrev då över ägar besviset på mig. jag och nova flyttar juli  och klådan försätter, har börjar sätt ett mönster att under maj-september är klådan olidlig för henne. undviker att hon får bada,,

 

2011 maj, börjar jag göra hennes utredning, nu orkar jag inte se en hund lida längre, ni som träffat nova vet att hon var rädd för folk hon inte kände, gjorde utfall osv. så hos vet var det ett rent helvete för henne, panik hade hon, men vi började med kortison sprutor, funkade hur bra som helst, tills hon blev van och blev imun, varje spruta kostade mig 790 kr, någonting husse inte ville betala eftersom vänta här lyssna  HON HADE INGA PROBLEM, HON HADE INGE KLÅDA, enligt honom. här handlade vi om att skita i sin hund, sket i promenader, aktivering, medicin. han hade ingen hund längre för den var ju min ! när sprutorna inte gav någon effekt längre tog jag kontakt med en annan vetrinär och började en utredning, här talar vi inte om några små kulor, här pratar vi x antal tusen i månaden, bara hennes lungande medel kostade 400 kr, undersökning 690 och sen själva besöket, otroligt mycket pengar betalade jag, även hennes hund mat som vi provade gick på 800 kr i månaden typ, och allt betalde jag själv, eftersom HON HADE INGA PROBLEM,  hon hade inte heller nå "psykiska problem " enligt han som köpte nova så tyckte han att vi behövde inte träna nova med bemötande med människor. jag gick hos hund psykolog för äckligt mycket pengar, som jag betalade själv.

 

jag flyttade januari 2012 forsatte med vet besök, kom fram till att vi behöver göra en allergi skrening. denna skulle kosta mig ca 5000, jag jobbade nästa hel tid, hade hunden själv, fast överrenskommelse att ha delad vårdnad. denna tid var tuff, hade en hund som inom 4 månader skulle börja kila sig och blöda och lida. jag stod maktlös.

 

februari biter nova olyckligt vis kristoffer i ansiktet, och jag tar då mitt beslut att ta bort min älskade älskade bästa vän. bokade tiden till den 10 april, 11:00  nu började de storma in med reaktioner nu blev jag påhoppad ifrån vidriga människor i husses släkt, nu var jag en mördare, jag gjorde inte allt för nova, jag struntade i nova, brydde mig inte alls om henne, aktiverade inte ens henne. jag skakade bara av mig det för jag visste att JAG  stod med ryggen fri och gjort allt i min makt för denna vackra hund. ALLT, och det värsta av allt, det allra värsta var nog att denna övertygande killen, som ville så gärna köpa hund och ville så gärna ha en och aktivera mysa med, gå ut och gå med har mage att kalla mig självisk, att jag endast tar bort hunden för att jag inte orkar längre, jag funderar jag, vem det va som lät hunden var inne i 14 timmar, som inte ville betala någonting på hennes undersökning, som inte hjälpte att förbättre hennes beteende, göra henne tryggare. mig svek han verkligen inte på det sättet, den enda " husse " svek var bara lilla älskade Nova...

 

 

 

 

 

 

var hos en kund häromdagen, det är dubbelgång där så vi är två stycken. min jobbar kompis frågade mig om jag inte var tillsammans med " killen" längre, nej gud nej viftar jag bort det, det var över en månad sen sa jag. men hoppades på att hon inte skulle gå in mer i det, eftersom jag gillar inte att prata känslor med folk. men sån tur hade inte jag så hon blir nästan irreterad över att jag lämnat en sån " bra " kille, herregoooood carrrolinj vafö då göra så ? säger hon till mig med ryssk brytning. hur mycket jag än sa till henne att han var inte den rätta för mig, jag hade inga känslor kvar så var det oförståligt för henne att förstå mig, och då kommer även kunden in i samtalet och tycker att jag gjorde fel att jag lämnade en sån " bra" kille, jag skrattar mest åt situationen och känner att det är meningslöst att försvara någonting som jag inte ens behöver försvara egentligen. för dom två var det helt otroligt att en kille städar, lagar mat, köper blommor, ect ect. och hur jag har mage att lämna en sån kille. sanningen är att jag sikter fullständligt i om kille nu köper saker eller inte, om han städar hela lgh, ska det få mig att tycka om någon mer ? ska blommor få mig att älska någon ? och allt handlar inte om att killen ska vara en disney karaktär hela tiden. ingen kan göra sig själv till en, när tiden är kommen så har jag fått min disney man, oavsätt om han är alladin eller odjuret. matriella saker spelar ingen roll för mig, ja kanske bortskämd men låter yttesrt osanolikt. klart jag uppskattar saker som man får, men inte på det sättet som förmodligen förväntas. om vi nu g¨år tillbaka till samtalet så stod jag där mest skrattade och sa att jag vill vara fri, leva exakt som jag vill, vägrar ha plikter och ansvar över någonting som ett förhållande, jag vill resa jorden runt och om jag vill knulla varenda jävel i kina, utan att jag har dåligt samvete för det. jag trodde jag var en förhållade brud, mysiga hemmakvällar, förlovning och barnafödande. sanningen är att jag VAR så, romantisk vela spendera varenda minut med min käre. pft säger jag åt det, jag är hellre med polare än pojkvännen. jag har blivit antikärleksgulligullputtisnutt. så mitt i mitt försvarande så dyker en anhörig upp i samtalet, och jag börjar fundera om detta är ett skämt, hur kan de vara så svårt att förstå ? men där hade jag någon som spelade i samma liga som mig, hon frågade mig, " vill du ha en man ? en man som säger ifrån, har sitt eget liv, bryr sig om dig men inte överdrivet, du vill ha en kille som har dig på prio 2 på listan. " exakt ! jag vill inte ha en jävla toffel som springer efter mig som en hund. jag vill ha en man som är en MAN, och behandlar mig som en fitta ? haha nej, jag menar en man som man kan leva med, hänga med ligga med, ha roligt med, någon som man kan vara med utan att behöva sätta någon etikett på vad vi har. en knull kompis  på ren svenska.

 

 

Tur att det finns några som bjuder på sig själv i denna tråkiga stad! Skämms ? Ha verkligen inte.. Livet är ungt !! 

 

 

 

hjärn kontoret är i full spinn, fuck alltså, ska jag behöva vara öppen och känslig ? hatar att visa den sidan utav mig, på senaste halvåret har jag låst in mina känsor, jag förtränger och förnekar mina egna känslor, jag är snällan ärlig nuför tiden, ljuger för dom flesta om mina känslor, spelar ett spel bara, många av mina vänner har sätt igenom mitt skådespel, dom sagt  precis det jag känner, dom har försökt att stoppa mig, men ingen kan längre, jag kan inte sluta nu, jag vågar inte släppa, jag vågar inte klä av mig, leta rätt på en plats på ryggen som inte är förstörd, jag vägrar stå och slipa kniven igen, dom senaste 3 månaderna har det varit något så fruktansvärt påfrestande. men jag kommer aldrig någonsin låta kniven ens snudda min rygg. men tänk om inte kniven inte kommer ? tänk om kniven istället är ett par vackara rosor ? vågar jag ? ge mig ett tecken, ett tecken som visar att denna kniv inte kommer igen, jag ber dig på mina bara knän att visa mig ett minsta tecken.. jag borde ju vara pysko som dom flesta uttrycker sig så vackert om mig, för att jag inte varit det så hade jag sagt, " jag pissar på dig, ingen kan pissa på mig" eller " vad vill du att jag ska säga " du vet precis vad jag vill att du ska säga, även vet du vad jag vill höra, vi är lika bra skådespelare, att du vet exakt vad jag tänker, d vet exakt vilka kort du ska spela, men för första gången på hemskt många veckor, så ger jag upp, jag lägger mig, upp till dig nu, för du vet, du vet precis. det är konstigt hur våran hjärna fungerar egebtligen, för varje gång jag börjar tänka, så säger min bakre hjärna, Splenium (corporis callosi) : warning warning , ignore.ignore...