hjärn kontoret är i full spinn, fuck alltså, ska jag behöva vara öppen och känslig ? hatar att visa den sidan utav mig, på senaste halvåret har jag låst in mina känsor, jag förtränger och förnekar mina egna känslor, jag är snällan ärlig nuför tiden, ljuger för dom flesta om mina känslor, spelar ett spel bara, många av mina vänner har sätt igenom mitt skådespel, dom sagt  precis det jag känner, dom har försökt att stoppa mig, men ingen kan längre, jag kan inte sluta nu, jag vågar inte släppa, jag vågar inte klä av mig, leta rätt på en plats på ryggen som inte är förstörd, jag vägrar stå och slipa kniven igen, dom senaste 3 månaderna har det varit något så fruktansvärt påfrestande. men jag kommer aldrig någonsin låta kniven ens snudda min rygg. men tänk om inte kniven inte kommer ? tänk om kniven istället är ett par vackara rosor ? vågar jag ? ge mig ett tecken, ett tecken som visar att denna kniv inte kommer igen, jag ber dig på mina bara knän att visa mig ett minsta tecken.. jag borde ju vara pysko som dom flesta uttrycker sig så vackert om mig, för att jag inte varit det så hade jag sagt, " jag pissar på dig, ingen kan pissa på mig" eller " vad vill du att jag ska säga " du vet precis vad jag vill att du ska säga, även vet du vad jag vill höra, vi är lika bra skådespelare, att du vet exakt vad jag tänker, d vet exakt vilka kort du ska spela, men för första gången på hemskt många veckor, så ger jag upp, jag lägger mig, upp till dig nu, för du vet, du vet precis. det är konstigt hur våran hjärna fungerar egebtligen, för varje gång jag börjar tänka, så säger min bakre hjärna, Splenium (corporis callosi) : warning warning , ignore.ignore...