Jag tänkte lite snabbt på det där att ha pojkvän, och jag kom fram till att jag behöver ha en deltids pojkvän, en kille som tex jobbar borta två veckor i månaden. Jag vill inte ha någon fästning som jag lär enligt " normerna" umgås med ofta. För mig räcker 8 dagars umgänge, prat i telefon varje dag men sen räcker det. Är detta fel utav mig att antyda ? Jag tänkte jag vill inte ha något öppetförhållande men en deltids pojkvän. Jag har mitt liv och han har sitt på skilda vägar ? Att bo ihop med någon är totalt uteslutet, nej och åter igen nej, sånt trams vill jag inte ha. Komplicerat en helt annan nivå i förhållandet, lär känna någon annan på ett annat plan, får sällan egen tid, tjaffs om kläder på golvet till för mycket disk. Bara ryser utav tanken att ha någon inneboende, glider hem ifrån jobbet och det är stökigt när man innan drog till jobbet precis slängde städhandskarna på tork. Fy, polare till sambon hänger i soffan en fredag kväll när man i vanliga fall låg halvt naken snarkandes i godis skålen. Sen maten, nu är det slut med godis till middag en fredag kväll, nu står det ju förmodligen fläskfilé och någon form utav potatis på menyn. Eftersom jag älskar musik så lyssnar jag oändligt många timmar på spotify fast att jag har ett grymt ljud i min ( telefon docka ) så har jag alltid headset i, och där försvann det sociala, så efter många funderingar uppställningar analyser så drar jag slutsatsen att vara Särbo med en kille som jobbar i en annan stad på veckorna.